Kom ner för trappan till nedervåningen lördagsmorgonen den 1 mars 1986. I vardagsrummet står min mor framför TV:n. Varför sitter hon inte, tänkte jag. God morgon Sverige ser man väl inte stående?
Hon vände sig mot mig och sa:
” De har skjutit Palme. Kan du fatta?”
Såg bilderna på blodpölen på Sveavägen. En sammanbiten Ingvar Carlsson på väg in till ett första regeringssammanträde på Rosenbad mitt i den kalla vinternatten. Det gick inte att ta in. Allt var bara overkligt.
Efter frukost gick jag upp till mitt rum. Tonerna till The sound of silence med Simon & Garfunkel fyllde mitt huvud. Behövde inte ens spela den, allt var kristallklart i huvudet redan.
”Hello darkness my old friend
I’ve come to talk with you again”
Orden sa en del men det var stämningen i melodin som grabbade tag i mig mest. Vart är allt på väg? Inte ”Vem gjorde det och varför”. Bara ”Vart är allt på väg?”
Relaterat:
Art Garfunkel – Bright eyes
Paul Simon – You can call me Al
Simon & Garfunkel – I am a rock
Simon & Garfunkel – The only living boy in New York
Lämna ett svar