Kompisgänget från Jacksonville Florida hade på några korta år gått från att vara nästan okända till att bli rockstjärnor. De hade bytt den lilla stugan i träsket som var deras replokal mot de stora scenerna.
1976 står de på toppen av sin berömmelse. Då släpper de skivan som varit min favorit bland deras utgivningar – Gimme back my bullets.
Blandningen av robust boogie, rock och country står stadigare än någonsin under deras karriär. Oavsett om det är riffbaserade låtar som Double trouble och Cry for the bad man eller countryinfluerade nummer som Every mother’s son. De rör sig vant mellan stilarna och texterna handlar om vardagliga saker. Kompisar som inte går att lita på, beslutsamhet att ändra på livet och längtan efter kärlek.
Det är genuint och ärligt, det svänger och det är som gjort för att lyssna på en pubkväll. Samtidigt som jag skaffade den här skivan jobbade jag tvåskift i en mekanisk verkstad. Det passade bra med musik med gott om skit under naglarna i den delen av livet. Jag kände mig hemma.
I år fyller skivan 50 och står fortfarande stadigt som ett bevis på varför Lynyrd Skynyrd anses ha varit stilbildande inom sydstatsrocken.
Lämna ett svar