Allt började egentligen med att jag hörde Crosseyed Mary spelas på radion. Älskade energin som uppstod när folkmusik mötte ett rått rock-komp från tidigt 70-tal. Och ovanpå det Ian Andersons stämma som aldrig låtit raspigare än här.
Skaffade skivan Aqualung för att testa om de där Jethro Tull var något att ha. Det blev början på en livslång vänskap. Och Aqualung var nog så här i efterhand det mest lyckade stället att börja. För att förstå fenomenet Jethro Tull och för att skivan bara är så bra.
Sida A handlar om sociala orättvisor. Titelspåret om uteliggaren som stryker omkring en kall vinterdag sätter tonen och fortsätter med just Crosseyed Mary som handlar om att det är OK att ta från de rika och ge till de fattiga. Åtminstone om du själv är fattig.
B-sidan handlar om religionen. Med perspektivet att den där stackars Jesus nog borde räddas från just religionen. Den kväver alla bra saker han verkar stå för (Hymn 43), kyrkan är på dekis (My God) och ingen ska säga till mig hur Gud är för jag har min uppfattning klar (Wind up).
Allt till ett folkmusik-möter-rock-komp. Lyssna speciellt på alla fantastiska gitarfills som Martin Barre trycker in lite här och där.
Ofta spelad. Alltid njutbar.
Lämna ett svar