För ca 15 år sedan satt jag i ett kontorslandskap med fem kollegor. Kontorslandskap kan vara ganska jobbiga miljöer eftersom man ständigt har ljud omkring sig men det här gänget gav så mycket glädje och energi tillbaka att det gick riktigt bra.
Och så hinner man förstås prata lite annat än bara jobb under dagarna. Kollegan som satt bredvid skulle åka på konsert med REM och vi satt och diskuterade lite vad hon förväntade sig av det hela. Då ringer plötsligt telefonen. Jag förstår av samtalet att det är hennes bilverkstad. Ju längre samtalet fortsatte, desto vitare blev hon i ansiktet. Reparationen som var fullt nödvändig var uppenbarligen inte gratis.
När hon efter många ”oj då” och ”aj då”, slutligen la på sa hon ”Du undrade om förväntningar? Nu har jag anledning att vråla med i It’s the end of the world as we know it and I feel fine. Hoppas att det stämmer.”
Relaterat:
REM – Leaving New York
REM – What’s the frequency, Kenneth
Lämna ett svar