Jag kan ha gått i mellanstadiet när mina föräldrar fick en kassett av min moster med Owe Thörnqvist-låtar på. Den snodde jag snabbt som ögat.
Owe Thörnqvists underfundiga berättelser målade enormt tydliga bilder för min inre syn. Kunde komma på mig själv med att skratta högt ibland. En låt som verkligen satte fantasin i spinn var Alptoppens ros. En visa som ”börjar med kärlek i berg och i dal och slutar med våldsdåd och rutten moral”.
Levde mig in i huvudpersonens ilska när han fattar varför hans trolovade skickar upp honom att plocka alprosor på bergstoppen varje dag. Och inte minst sättet på vilket han tog ut sin hämnd när han ser henne med en annan.
”Då sprängde jag alphyddan med dynamit
Det ekade länge och doftade sprit
Sen grät jag en tår under stjärnornas tak
För visst var det synd på sån prima konják”
Relaterat:
Owe Thörnqvist – Hemma
Lämna ett svar