I Expressens extratidning om hårdrock som gavs ut i mars 1985 fanns ett antal artiklar som förklarade fenomenet hårdrock för de oinvigda.
Läste nyfiket i bilagan. Inte för att jag kanske tillhörde de allra mest oinvigda men för att jag ville veta mer. Och där upptäckte jag bland mycket annat bandnamnet Free. När jag något år senare dök på skivan Fire and water på en skivrea slog jag till. Det som mötte mig har präglat mig efteråt. Satt en standard på något vis. Så här ska bluesbaserad rock från 70-talet låta.
För de allra flesta är nog skivan känd för att den innehöll bandets största listframgång, låten All right now. Men jag upptäckte så mycket mer bortom den. Först och främst är det något i tonen från Paul Kossoffs gitarr. Något ömsom murrigt, ömsom klagande och väldigt sparsmakat. Inte en yvig gest, inte en onödig ton så långt örat kan nå. Och så är det Paul Rodgers röst. Den mest själfulla av alla rockröster jag hört. När han sjunger ”Oh I wept, for days” tror man på honom, fullt och fast.
Sen är det gunget. Andy Fraser och Simon Kirke la ett fundament som var både blytungt och fjäderlätt på en och samma gång. Lyssna noga i titelspåret, i låten Remember eller i den ilskna Mr Big så förstår du. Är detta den bästa skivan jag äger? Det finns dagar när jag absolut tänker att så är fallet.
Lämna ett svar