Satt i väntrummet på Folktandvården och väntade på min tur. Drog fram en tidning och bläddrade lite förstrött. Som du förstår var det i en tid när telefonerna fortfarande inte blivit smarta och vi blivit dumma.
Blinkade till en gång extra när jag bläddrat upp en ny sida. Där stod Stefan Sundström mitt ute i ett trädgårdsland med en spade. Var tvungen att läsa en gång till men det var han. Min bild av en lidande rockpoet som fördrev sina dagar på sunkiga pubar på Söder fick sig en törn. Det var en grönsaksodlare från Ekerö som tittade tillbaka på mig.
Han som hade skildrat både udda och vanliga typer på Stockholms baksida. Som i Babyland som faktiskt spelades ganska flitigt på radio när den kom. Och där stod han nu som en bonde med traktorkeps. Undrens tid var inte förbi. Då ropades mitt namn upp. Det var min tur.
Lämna ett svar