Jag vet inte vad det var som fick våra förfäder att bege sig upp till en del av världen där det är mörkt och vinter halva året och tänka ”jamen det här är väl en attans bra plats att bo”.
Känns ju inte som att överbefolkning tvingade dem på den tiden. Men kanske var det för att de förstod värdet av den ohämmade glädjen som infinner sig varje vår när solen, ljuset och värmen återvänder. Helt plötsligt blir man en annan person.
Jag tror ingen i musikhistorien har lyckats fånga just den där känslan bättre än Katrina & The Waves i Walking on sunshine. Man riktigt känner hur det sjuder av livslust i hela kroppen och stegen blir fjäderlätta. Välkommen till den ljusa sidan.
Lämna ett svar