När britpopen drog in över musikbranschen handlade rubrikerna mycket om Blur och Oasis. Vem är bäst, vem säljer mest osv. Men i ytterspår dök det upp ett band som delvis gick sin egen väg – Suede.
Det skramlade lite mer, svängarna var aningen bredare och det fick mig att lyssna lite extra. Beautiful ones fick mig snarare att börja tänka på glamrockband från 70-talet istället.
Suede låg närmare David Bowie och Mott the Hoople än Beatles och Stones. Det fanns också mer plats för det teatraliska och uttrycksfulla. Kanske var de helt enkelt mer glitterpop än britpop.
Lämna ett svar