”I got a letter this mornin’
How do ya reckon it read?
It said hurry hurry
The gal you love is dead”
Son House plågade stämma la sig som en tung filt över rummet. Ödesmättat och kusligt. Alla som någon gång fått ett dödsbud känner igen sig i den förtätade stämningen i Death letter blues. Jag blev helt tagen där jag satt – och då hade jag ändå inte fått något dystert besked själv.
Med dåtidens knappa möjligheter och bristande studioteknik lyckades man ändå bygga en atmosfär som passade situationen. Det hårda livet på plantageområdena i södra USA har väl sällan skildrats så gripande. En historielektion och musikupplevelse samtidigt.
Lämna ett svar