Sommarjobbade i industrin när jag var tonåring. Det var en helt annan värld än skolan men jag gillade det. Man fick lära sig andra saker. Om livet inte minst.
De första somrarna kände jag mig ibland som karaktärerna som Bruce Springsteen sjöng romantiserade skildringar om. Arbetarkillar med skitiga overaller och enkla nöjen som bodde i småstäder och var gifta med sina flickvänner från gymnasiet.
Men sen upptäckte jag Rush. Deras Working man gjorde slarvsylta av Springsteens heroiska arbetarkillar i en enda vers.
It seems to me
I could live my life
A lot better than I think I am
I guess that’s why they call me
They call me the working man
Allt toppat med ett av rockhistorens längsta och mest innehållsrika gitarrsolon. Det rosa skimret var för alltid borta. Nu upptäckte jag att overallen inte bara var skitig. Den luktade olja också. Reality check heter det.
Relaterat:
Rush – A farewell to kings
Rush – Best I can
Lämna ett svar