För mig är inget band mer förknippat med ljusa majkvällar och skolavslutningar än REO Speedwagon. Det är något med musiken som tar mig dit i tankarna varje gång och jag kan inte sätta fingret på vad exakt.
Kanske kan det bero på att jag på allvar började lyssna på dem i slutet av maj 1987. Men förklaringen håller inte riktigt. Slutet av maj 1987 gav inte precis försommarvibbar. Det liknade mer slutet av mars. Kallt, regn på tvären och blåsigt. Ingen Den blomstertid nu kommer-känsla alls.
Tror mer på min andra teori, att låtarna ofta kretsar kring ung kärlek, ljus, värme och optimism. Som Keep pushin’. En pigg och glad 50-åring i år.
Relaterat:
REO Speedwagon – Headed for a fall
REO Speedwagon – Take it on the run
Lämna ett svar