Alan Lomax hette en filmare som ägnade mycket av sin tid att åka runt på landsbygden i USA för att filma lokala musiker. Ett yrke och ett kall som han ärvt av sin far.
Blev medveten om denna fantastiska livsgärning när jag såg ett filmklipp på Youtube som fick mig att tappa hakan fullständigt. Den småskakiga filmen visar en mager man, sittandes på en hink intill ett taggtrådsstaket.
Han spelar på en sliten gitarr och det som kom ut från den lilla förstärkaren var en närmast hypnotisk gitarrslinga som rullade runt runt runt. Bluesigt och funkigt, stökigt och rått. Det var mitt första möte med R L Burnside.
I tre minuter sjunger han om tröjan som hänger ute på strecket och kvällsmaten som ska lagas. Så långt ifrån ett fullsatt Wembley man kan komma. Men oj, så äkta och i stunden.
Lämna ett svar