Poco hamnar ofta i skuggan av mer kända band i countryrockgenren. De har t o m kallats för ”Poor man’s Eagles” och jämförelsen ligger nära tillhands. Varför de aldrig lyckades slå igenom lika brett är svårt att förstå. Stämsången sitter där, melodierna också, men livet är inte alltid rättvist.
För mig är det här musik för vackra vår- och sommarkvällar. Det är stämningsfullt och vackert utan att tippa över och bli för smörigt.
För något år sedan när vi fortfarande hade ett gemensamt Spotify upplyste min yngste son mig om att ”Poco var mitt mest spelade band” under januari. Tja, det var väl drömmen om de där sköna kvällarna som tog mig till Poco. Hoppas du får en fin vårdag.
Lämna ett svar