I februari 2002 fick Sverige ett helt nytt upplägg för Melodifestivalen. Istället för en tävling blev det fyra. Plus en andra chans för de som inte nådde ända fram. Plus en final. Puh.
Men familjen följde ändå spektaklet med viss nyfikenhet. Precis som en stor del av det svenska folket i övrigt var vi klara över att Afro-Dite låg bra till med sin Never letting go. Eller..kanske inte hela familjen. Fyraårige lillebror hade en helt annan favorit.
Kom på honom att sitta i sitt rum med sin Briojärnväg och gnola:
– Solsken till mig…solsken till mig
En våg av faderskänslor vällde upp inom mig. Såklart grabben ska få rösta på Östen Med Resten.
Lämna ett svar