Han tittade tillbaka på mig från den färgglada sidan i OKEJ-tidningen. Lite sådär under lugg som man skulle göra på den tiden. Allvarsam och filosofisk. Nik Kershaw hette han.
Det var svårt att tro att det var samma kille som just då låg högt upp på listorna med I won’t let the sun go down on me. Låten som var på samma gång både uppkäftig och full av självförtroende. Kick ass skulle man nog säga idag. Det sa man inte i mitten på 80-talet.
Jag lyssnade mer på rock och blues vid den här tiden men vadå. Man känner igen en bra melodi när man hör den. Då spelar det ingen roll vem som gjort den. Eller hur allvarsam man ser ut i OKEJ.
Lämna ett svar