Ett begrepp som fick mig att skratta gott som sjuåring var smörsångare. För hur i all världen bär man sig åt om man sjunger så det bli smör?
Vuxna kunde allt vara lite konstiga emellanåt. Sen fick jag begreppet förklarat för mig. En kille som sjunger känslosamma sånger, gärna lite långsamma. Om tjejer och längtan och sånt.
Det trillade definitivt ner en pollett när Leo Sayer slog igenom med When I need you. Smörpaketet hade fått ett ansikte.
Åren gick och jag glömde bort Leo Sayer. Så en dag i tidigt 90-tal kom min bror förbi. En av hans kompisar skulle fylla år och de hade skaffat presenter på temat ”saker X definitivt inte vill ha”. Omtänksamt värre. Där, mitt i högen av prylar tittar Leo Sayer upp på mig från en gammal LP-skiva. Vem behöver inte en smörsångare tänkte jag för mig själv.
Lämna ett svar