Den äldsta dottern i familjen där jag var dagbarn gick in på sitt rum och stängde dörren. Det klickade till i bandspelaren och ut strömmade Moviestar med Harpo.
Stod i hallen och lyssnade. Exakt vad en ”movistar” var för något visste jag inte men det spelade inte så stor roll. Det var en glad melodi och jag begärde inte mer.
Förstod inte heller att Moviestar skulle bli en odödlig klassiker. 50 år senare står den fortfarande som en symbol för 70-talet och en naiv, blåögd önskan om att vara en känd skådis. Men temat håller än idag. Önskan om att vara en stjärna har bestått.
Lämna ett svar