Vissa låtar klingar speciellt när man hör dem. De är dokument från en tid som varit. Antingen har de ett sound som är bekant och väcker minnen till liv eller så kan det bero på att man faktiskt hört låten för länge sedan och den ligger i någon avlägsen vrå i medvetandet.
Så reagerade jag när jag för tjugo år sedan hörde Dyna-mite av Mud. Kanske är det bara den väldigt glamrockpopiga stilen som är bekant men det är långt ifrån omöjligt att jag faktiskt hörde den när den var aktuell.
Trots sin titel så är det inte någon explosiv låt. Det är mer av ett trallvänligt, lite snällare stycke rockmusik från 70-talet. Allt som saknas är en mörkbrun plyschfåtölj att sjunka ner i. Och en liten fotpall att lägga upp platådojorna på.
Lämna ett svar