Kom nöjd ner från vinden i familjens gamla torp med ett pingisracket i handen. Fick egentligen inte vara däruppe. Trappan var brant och golvplankorna dåliga. Enda undantaget var under strikt övervakning.
Hur länge detta gamla pingisracket legat däruppe var oklart men familjen hade ägt torpet i 10 år nästan. I flera år var det mitt vapen i rundpingisen på rasterna i skolan. Fram till en dag i åttonde klass när skaftet till slut gav vika. Tack vare en schysst träslöjdslärare fick jag möjlighet att tillverka ett nytt rack. The rundpingis show must go on.
Exakt varför Yes gamla Owner of a lonely heart blivit förknippad med rundpingis på högstadiet vet jag inte. Säkert spelade någon den på sin bergsprängare medan vi sprang runt pingisbordet. Rent tidsmässigt hänger förklaringen ihop i alla fall.