Att lyssna till en hel skiva i ett svep är lite som att ge sig ut på en resa. Ibland är det som att resa runt hembygden med bekanta vyer.
Musik och instrumentering håller sig till en stil du är van vid. Andra gånger blir det en spretig resa genom okända trakter.
På skivan Why dontcha med West Bruce & Laing trodde jag att jag var i hemtrakterna. Resan gick igenom väl upptrampade stigar i skärningen mellan blues och rock. Ända fram till avslutningsspåret Pollution woman.
Där öppnade sig en helt annan värld med drömsk, atmosfärisk melodi, poetisk text och lösa former. När låten tonade ut var skivan slut och jag undrade för mig själv vad slutmålet egentligen blev. Spelade inte så stor roll. Jag hade haft det trevligt. Och ibland är ju själva resan målet med allt.