Du vet när en refräng funkar. Den reser sig ur bruset, knackar dig i huvudet och berättar för dig att den har kommit.
Kontrasten mellan Weezers malande gitarrer och melodin i refrängen till Buddy Holly är som att tända en fackla i ett kolsvart rum. Plötsligt ändrar allt karaktär. 90-tal möter 50-tal.
Låten påminner mig om en tid när internet var nytt, när programledarna på radion fortfarande började webbadresser med ”www ”och modemen skrapade ton-i-ton med en Weezergitarr. Ledsen att du inte fick vara med oss då Buddy Holly.
Lämna ett svar