Jag minns hur mina föräldrar och deras årskamrater rynkade på näsan åt 70-talets rockmusik. ”De bara vrålar och man hör inte vad de sjunger” sa de med avsmak i rösten.
När jag tänker tillbaka så förstår jag att det måste ha varit precis det som gjorde att jag och mina kamrater valde rocken. Vad som helst som föräldrarna inte gillar. Omvänd psykologi i sin renaste form.
Tror det är precis vad Tom Petty vill förmedla med Anything that’s rock’n’roll. Den är som en bredsida mot en oförstående föräldrageneration. Eller ett långt finger. Och ja, jag fattar att samma sak gäller idag och nu är det jag som undrar vad det är som pågår när Hooja kör sin grej. Och jag fattar varför den yngste arvingen därhemma skaffade en Hoojakeps.
Inget nytt under solen. Men Tom Petty och jag, vi förstår varann i alla fall.
Lämna ett svar