Det är något med att växa upp i en småstad. Man utvecklar en dubbel känsla. Lika less som man kan vara på att alla känner varandra eller är släkt, lika glad och stolt är man i andra änden.
Och jag, som till skillnad från många av mina skolkamrater, blev kvar i hemstaden har en konstant kontakt med mina rötter. Varje gathörn bär ett minne. Någon tjej man höll i handen eller en vurpa med cykeln. Livet går vidare men står samtidigt stilla.
Kanske var det därför My hometown med The Wannadies talade så till mig. De fattar hur det är tänkte jag. De fattar hur det är att vara kvar. De som flyttade minns också förstås men de har dragit upp rötterna. Var har de sitt hem? Här eller där? Jag behöver aldrig tveka.