1990 kom The Quireboys ut med sin första skiva. Med en sångare som lät som att han tvångsmatats med Rod Stewartskivor hela sin uppväxt och ett band som inget annat ville än att vara Faces öppnade de automatiskt en dörr till mitt hjärta.
1990 fanns det ärligt talat inte många som lät som Faces. Det var ont om konkurrens och gott om utrymme och hade så varit i ett helt decennium i princip. Long time comin’ alltså.
Just Long time comin’ höll vår stackars granne utanför dörren bra länge en kväll när hon kom för att lämna ett brev som hamnat i fel postlåda. ”Spelar man The Quireboys tillräckligt högt hörs inte ringklockan”. Gammalt Fantomen-ordspråk.
Relaterat:
The Quireboys – Can’t park here
Lämna ett svar