En kompis till mig hade en videokassett med samlade musikvideor på. En period gick vi hem till honom varje dag efter skolan, slängde i kassetten och sedan satt vi i soffan och tittade.
Hade vi tur kom hans mamma in med fika. En av låtarna på kassetten var Every breath you take med The Police. En ung Sting spelar på en ståbas. Den ödesmättade sången förstärks av videons sparsmakade och svartvita uttryck. Vi satt i soffan helt fastklistrade.
Nöjet att se video på video finns inte mer. Idag är nästa reel eller klipp bara ett knapptryck bort och man hoppar vidare. Man sitter inte andäktig och tar in upplevelsen. Frågan är vad det gör med oss i längden.
Lämna ett svar