Jag gillar när det oväntade händer, det som bryter mönstret. Fick vid något tillfälle ett ex av Mojo Magazine och i just det numret skickade de med en samling låtar från glamrockens tidevarv på 70-talet.
Hela skivan var – med några få undantag – mestadels en hyllning till glamrockens okända bakgård. Det var opolerat, ofta ganska udda men också väldigt…brittiskt.
Som Gorillas. Inte Gorillaz alltså utan med ett s på slutet. Ofta även kallade The Hammersmith Gorillas. Älskar den mycket brittiska accenten i She’s my gal, det är halva underhållningsvärdet. Inte många rocklåtar från den tiden innehåller fraser som ”Oh, not so fast dear”. Som faaaast med långt a, inte amerikanskt ”fääst”. Sånt kan jag le åt en bra stund. Andra halvan av underhållningsvärdet är sångarens vibrato.
Och så är det en bra låt förstås, det ska jag inte glömma bort att påpeka.