Jag var inte någon storartad soldat, det konstaterade jag snabbt under min värnplikt. Inte så att jag inte förstod syftet med utbildningen eller ifrågasatte idén med att man kan behöva försvara sig.
Problemet var att jag inte var bra på att vara militär. Men det fanns de som var sämre och dessutom vantrivdes. En av mina rumskompisar pluggade filosofi och for direkt illa av värnplikten. Så illa att han till och med fick kroppsliga problem och blev inlagd på lasarett.
Under en permission därifrån fattade han ett stort beslut. Med ett upphöjt lugn klev han plötsligt in på vårt logement en kväll. Han packade sin väska och när han gick ut genom dörren vände han sig om och sa:
”Förresten. Ni har inte sett mig.”
Han kom aldrig tillbaka. Och vi hade aldrig sett honom när vi fick frågan. I kampen mellan att stanna kvar och göra sin plikt eller följa sin övertygelse valde han det senare och jag tror vi andra var fulla av respekt för det. Troligen inte det val som The Clash syftar på i sin klassiker Should I stay or should I go. Men frågeställningen var densamma.
Relaterat:
The Clash – London calling
Lämna ett svar