Kan ha varit tolv första gången jag hörde A day in the life med The Beatles. Djupt försjunken i bibliotekets mysiga musikhörna där du kunde sitta med hörlurar och lyssna på skivor. Varje gång LP-sidan var slut fick man gå upp till disken och be bibliotekarien byta sida. Var det fullt i musikhörnan hade hon att göra med fem parallella LP-skivor som alla var på olika ställen.
Glömmer aldrig hur jag rycktes med i låtens ständiga skiftningar som verkligen fick det att kännas som man var med om en dag i en människas liv fast på fem minuter. Kändes som att det bara var jag och Beatles i hela lokalen, så uppslukad var jag.
När den nått sitt crescendo och allt tonade ut med ett kraftfullt pianoanslag så satt jag och tittade framför mig en lång stund. Sen gick jag tillbaka och bad bibliotekarien spela samma sida en gång till.
Lämna ett svar