Jag hade en kompis som lätt blev uttråkad. Fattade aldrig riktigt problemet. För mig gick det alldeles utmärkt att lyssna på bandspelaren och läsa MAD en hel eftermiddag.
Men honom började det krypa i redan efter en liten stund. Och då kunde vad som helst inträffa. Ibland blev det låtsasslagsmål, ibland en spaningstur med cyklarna.
Den här dagen avbröt han MAD-läsandet och tvingade ut mig på altanen. I ena handen hade han en smällare, i den andra ett modellflygplan. Han tuttade på smällaren, sen knuffade han mig bakom knuten och kom själv efter. Först efter själva smällen kom han på att vi därigenom missade sprängningen.
Och på bandspelaren sjöng Taco sin egna version av Puttin on the Ritz.
Lämna ett svar