2008 sprang jag Göteborgsvarvet för första gången i livet. Visste inte vad jag gav mig in på. Jag fattade att det var långt och jag hade sprungit ett antal halvmaror därhemma under våren för att slippa hitta den där berömda väggen under loppet. Man hade ju hört hemska historier.
Men det fanns en sak som ingen berättat för mig. När du startar i sista startgruppen har segraren redan gått i mål för en timme sedan minst. Du ska dessutom springa ihop med väldigt många människor som faktiskt har hittat den där väggen. Det betyder att du behöver cirkla och snirkla runt ganska många löpare på vägen fram. Varvet blir betydligt längre än en halvmara på det sättet.
När vi nådde Götaälvsbron fick jag Keep on running av Spencer Davis Group i huvudet. Det kändes med en gång lite lättare. Eller så berodde det på att jag passerade en kille som sprang i Bollibompadrakedräkt och insåg att jag inte hade rätt att klaga.
Lämna ett svar