När jag var liten bodde familjen ett år i Västerås. Livet där hade säkert varit frid och fröjd om det inte varit för grannens schäfer.
Vi fick ingen bra start, jag och schäfern. Första gången vi träffades gav han mig en högersving med ena tassen så jag trillade av min lilla blå cykel. Från den dagen tittade vi snett på varandra.
Vi visste båda två att det bara fanns en lösning på vår konflikt. En av oss behövde lämna stan. Det blev jag. Skyller på mina föräldrar i det här fallet. Det var deras beslut. Men kanske var det bäst som det blev. Sparks skrev en låt om händelsen.
Lämna ett svar