Det talas ofta om det glada 60-talet och det kan ha att göra med det där selektiva minnet som bara kommer ihåg bra saker ur det förflutna. Ju förr desto bättre heter det.
Men ibland undrar jag ändå om det inte var gladare. Hur kan så många band annars ha gjort så många glada poplåtar?
Small Faces gamla Itchycoo Park är ett lysande exempel. Smittande melodi, smittande glädje och energi. Men är det bara naturliga orsaker till glädjen under promenaden i parken? Eller har glädjen fått hjälp på traven av någon annan substans än enbart endorfiner? Döm själv.
Lämna ett svar