14 år gammal läste jag hela Tolkiens trilogi om ringen. En spännande, suggestiv värld öppnade sig och bilderna som utspelades i huvudet när jag läste fladdrade runt.
Suddiga och oformliga som om de aldrig riktigt ville fastna. Men det hörde till hela trilogins karaktär på något sätt. Det skulle vara suggestivt och så vitt skilt från den värld man själv var van vid. Även om böckerna samtidigt skulle säga något om den riktiga världen vi lever i.
I samma veva lyssnade jag mycket på Simon and Garfunkel. Trots att det troligen finns oerhört få beröringspunkter mellan Sagan om ringen och skivan Bridge over troubled water så smälte de ihop väl för mig.
Och ingenstans fångades den suggestiva stämningen lika bra som i The only living boy in New York. Lång väg från Vattnadal men ändå så nära.
Lämna ett svar