Historien om Long Legged Lisa, Quick Thinking Mickey och Sharp Shooting Sheila är en tungvrickande berättelse. För att hantera den har Silverhead tryckt ner tempot till en boogie seg som en engelsk gräddkola. Lika välsmakande också.
Persongalleriet på samhällets skuggsida känns som hämtat från en gammal polisserie från 70-talet, som Baretta eller Kojak. Fast i en brittisk variant där buset säger ”cheers mate” och hänger på puben istället för på skräpiga bakgator.
Vad var det förresten med polisserier på 70-talet? Varför skulle de alltid innehålla en obligatorisk jakt som utspelades i trånga gränder och upp på hustak? Sånt funderar jag på under några minuter med Silverhead.
Lämna ett svar