Det började verkligen i all enkelhet och av en slump en oktoberdag 1986. Det var där och då som Rush knackade på dörren och klev in i mitt liv.
Genom en utfyllnadslåt på ett kassettband som en kompis fixat åt mig gjorde de entré. När Limelight tonat ut förstod jag att det där bandet från Kanada som jag hört talas om men aldrig upplevt tidigare slutligen hade kommit för att stanna.
Låten om kluvenheten inför berömmelse och att vara i strålkastarljuset andades så mycket ödmjukhet och tilltalade mig på djupet.
”All the world’s indeed a stage,
And we are merely players
Performers and portrayers”
Snart 40 år senare är Rush fortfarande bandet som knackar på med jämna mellanrum och ödmjukt sätter sig i ett hörn. De kräver inte strålkastarljuset men får det gärna av mig.
Relaterat:
Rush – A farewell to kings
Rush – Best I can
Rush – Working man
Lämna ett svar