Problemet med att vara ikoniska figurer i rockhistorien måste vara att det A: Inte finns något utrymme att misslyckas och att det B: finns en förväntan att man ska låta ungefär som man alltid gjort.
Jag hade plöjt igenom Led Zeppelins stora musikaliska skatt och insett att 1980 var det finito. På en skivrea mot slutet av 80-talet hittade jag Pictures at eleven. Sångaren Robert Plants första soloäventyr.
Gick glad i hågen hem med skivan och hade nog en idé i bakhuvudet att det skulle låta åtminstone lite Led Zeppelin. Det gjorde det inte vid en första genomlyssning. Kollade till och med att jag inte råkat köpa en skiva med Robert Palmer. Det hade jag inte.
Spelade den en gång till. Då hörde jag välbekanta toner i Burning down one side. Han hade gömt dem bra men nu kom de fram.
Lämna ett svar