Tidigt 90-tal dök det upp ett band som nog hade överdoserat skivor med Rod Stewart och Faces tidigare i livet. Ibland blir det svårt att dra den tunna gränslinjen mellan att vara inspirerad av något eller att göra en pastisch på något. Quireboys lutar åt det senare. Men det kan vara rätt kul ändå.
Can’t park here tar oss igenom ett antal situationer där berättarjaget kanske inte riktigt känner det där varma mottagandet. Varken från ordningsvakten, det tänkta ragget i baren eller farbror polisen.
Sammanfattningsvis blir det en beskrivning av en riktigt usel utekväll. Men för oss som bara lyssnar så är det en ganska dråplig historia.
Lämna ett svar