Alice Tegnér är utan tvekan den första kompositören som jag har ett minne av att ha lärt mig namnet på.
En LP med hennes mest kända sånger spelades flitigt hemma och jag umgicks med sockerbagare, videung och farbröder med skinnjackor.
Sen hände något. Jag har redan berättat hur Arthur Smith och hans Guitar boogie fick mig att lämna Alice. Men det var ändå en förlust mot en helt annan division, det var äpplen mot päron. Det stora nederlaget kom när hon blev slagen på sin egen hemmaplan.
Med stora ögon och vidöppna öron hörde jag Pugh Rogefeldts stompiga rockversion av Bä bä vita lamm. Ett så kallat defining moment. Nederlaget var fullbordat.
Lämna ett svar