Våren 1990. Jag var i Stockholm och hälsade på släktingar. Det var en vacker och ovanligt varm dag för att vara i maj. Vi körde förbi en ICA på vägen ut till stranden för att ha med oss något att äta.
När vi svänger in på parkeringen börjar radion spela en låt som jag inte hört förut. En snäll poplåt med underfundig text om brödraskap och att växa upp tillsammans. Den hette Min bror och jag och framfördes av Pontus & Amerikanerna.
Den blev en omedelbar hit för mig och jag var inte ensam. Vi var många som log igenkännande åt erfarenheterna av att ha ett syskon och det fina i att ha blivit kramade av samma mamma. Av alla sympatiska poplåtar är nog detta den mest sympatiska.
Lämna ett svar