Som barn har man ungefär hur mycket fantasi som helst. Så pass att det dessutom kan bli svårt att skilja på verklighet och påhitt.
När P3 spelade Pierre Isacssons Då går jag ner i min källare så kändes det som att en väldig jätte bodde i radion. Var både förtjust och förskräckt på samma gång. Den djupa basstämman lät som åskan gick genom rummet.
När jag för första gången besökte någon som hade en ångmaskin nere i hobbyrummet så visste jag knappt om jag skulle våga följa med. Tänk om jätten stod där och sjöng.
”- Då går jag ner i min källare
Där lever jag sällare”
Intressant rim förresten. Det är en vuxen reflektion. Det tänkte jag inte på då. Hade nog med att tänka på jätten.
Lämna ett svar