I många år sysslade jag med löpning. Få saker slår att komma in i det där nästan meditativa tillståndet där steg läggs vid steg och du flyter fram i ett lugnt tempo. Ingenting i kroppen ropar på din uppmärksamhet, den bara är i ögonblicket.
Oftast krävs det mycket för att bryta det tillståndet, men inte alltid. En gång möter jag en ung mamma med sin lille son, han var kanske tre, fyra år. Strax efter att jag har passerat dem hör jag den lille killen säga:
”Mamma, varför hade den pojken så bråttom?”
Det är svårt att behålla det meditativa tillståndet när hela din varelse bara vill brista ut i gapskratt. Blev tvungen att stanna efter ett femtiotal meter. Ja, varför hade jag så bråttom egentligen? När man bara kan stanna upp och få skratta lite grann. Pat Travers vet vad jag snackar om.
Lämna ett svar