Sommaren 2018 går till historien som den hetaste av dem alla. Det började redan i maj och sedan bara fortsatte det. Redan i slutet av juni gulnade björkarna och började fälla sina löv. Hur många tallar som dog i de steniga backarna runt min hemstad vet jag inte. En spöklik känsla inföll.
Samma ödesmättade, stekheta känsla slår emot dig i Neil Youngs Alabama. Låten som för mig blev synonym med sommaren då man mer än någonsin längtade efter ett stilla regn. Hans uppgörelse med korruption och rasism i den amerikanska södern kryper in under skinnet och man nästan ser de fallfärdiga rucklen och en sliten gammal Cadillac framför sig.
Liknelsen med en bil som har ett hjulpar på vägen och ett i diket kändes för mig samtidigt som en otäck påminnelse om vad klimatförändringarna kan göra med vår tillvaro.
Att alla inte uppskattade Alabama kan man förstå. Imorgon kommer jag skriva om motreaktionen.
Lämna ett svar