Natten är som mörkast och kallast precis innan gryningen sägs det. Det är när man står på randen till att ge upp som det många gånger löser sig och plötsligt börjar fungera. Vanliga sanningar som jag tror de flesta kan skriva under på.
Det kunde Mott the Hoople också göra. De var unga och lovande i många år utan att riktigt få till det. Till slut var de mest bara unga och ingen kom för att se dem längre.
Med lite hjälp av David Bowie fick de plötsligt fart på karriären och innan de visste ordet av avlöste framgångarna varandra under ett par års tid. Kanske tänkte de på allt som varit när de skrev Roll away the stone, en låt om att ge allt en chans till. Den blev en av deras absolut största framgångar när de stod på toppen runt 1973. En glamrockpärla jag gärna plockar fram och putsar på ibland.
Relaterat:
Ian Hunter – Life after death
Mott the Hoople – Drivin’ sister
Lämna ett svar