Jag gick aldrig riktigt igång på synthmusik när det begav sig på 80-talet. Tyckte att det verkade vara lite jobbigt att vara synthare. De klädde sig ganska konstigt och så kammade de ner håret i en lugg framför ögonen så att de inte såg någonting. Verkade högst opraktiskt. Säkert inget hållbart argument i synthkretsar.
Dessutom så la de stor vikt vid att se svårmodiga ut. Det är mycket man får ge upp för konsten, absolut, men att gå omkring och se ut som en bedrövad cockerspaniel låg inte för mig.
Det betydde inte att det inte fanns små hoppfulla ljusglimtar i den världen. Men Without Hats och deras Safety dance har berikat mitt liv mycket. Inte så att jag övervägt lugg någon gång – och nu är det kört ändå – men den svänger trevligt och det räcker för mig.
Lämna ett svar