På 80-talet växte min samling med kassettband snabbt. På kassetterna trängdes långhåriga brittiska blues- och progrockband om utrymmet.
Någonstans i den här tiden började jag tänka att man kanske borde vidga sina vyer och prova något fullständigt annorlunda. Gick till biblioteket och lånade en trave klassiska skivor. Ett av de första stycken som mötte mig var La donna e mobile från Verdis opera Rigoletto. Framfört av Luciano Pavarotti på ett sätt som fick hakan att trilla ner i golvet.
Fattade där och då att Tenor var något mer än bara den gula tablettasken som min pappa hade med sig hem från kiosken ibland. Men textmässigt visade det sig fortfarande handla om olycklig kärlek, opålitliga kvinnor och allmänt sammanbrott i tillvaron. Som vilket brittiskt blues- och progrockband som helst…
Lämna ett svar