Motsägelsefulla toner strömmade ur högtalaren någon gång i slutet på 80-talet. Både synthigt och rockigt på en och samma gång. Och lite souligt också. Som om hela 80-talets ljudbild bestämt sig för att trycka ihop sig till en liten klump.
Så var upplevelsen när Glamour boys med Living Colour klev in i livet. Roades också över motsägelsen i texten. Huvudpersonen verkar sjunga lite smått föraktfullt om glamour boys. Killar som är lite tjusiga, måna om sitt utseende och vill vara centrum på festen.
Men utropet ”I’m no glamour boy – I’m fierce” övertygar inte riktigt. Kanske är det innerst inne en liten glamour boy som försöker gömma sig bakom en tuff fasad.
Lämna ett svar