Jag kan ha varit 8 eller 9 när jag såg konsertbilder med Little Richard för första gången. Det var ungefär som att se någon som precis har stuckit in fingrarna för långt i ett vägguttag. Jag visste inte då att Little Richard gått vidare och blivit hängiven frikyrkopredikant. Steget lär ha varit betydligt kortare än de flesta tror. En elektrisk kontakt med någon form av högre makt behövs nog för att orka med en sådan scenshow.
Vet inte hur många som har gjort versioner av Good golly Miss Molly men den står verkligen ut som en av de riktiga klassikerna från 50-talsrocken. Hur många som inspirerades av den lilla energiska mannen med den stora rösten går inte heller att räkna.
Tydligen ska Little Richard själv ha varit ganska medveten om sin betydelse. Han kallade sig själv för arkitekten bakom rock’n’roll. Tja, det var då inget fuskbygge han ritade i så fall.
Lämna ett svar