En dag i mitten på 80-talet kom min bror hem med en skiva han lånat av en kompis. Den var utgiven av ett bolag som gjorde samlingsskivor med olika artister fast i ett ovanligt format.
De klumpade ihop band och artister två och två och gav dem varsin sida på en LP-skiva. Just den här skivan hade den fantasifulla kombinationen av Rush och Legs Diamond. Citerar Stefan Löfvén här: ”Den såg jag inte komma”.
Rush kunde jag utan och innan men Legs Diamond var en ny erfarenhet. Stage fright gillade jag direkt. Varje gång jag hör den sitter jag och tänker på hur det kan ha sett ut på det där skivbolaget när de spånade idéer på nya utgåvor. Var det sista mötet fredag eftermiddag när alla hade bråttom hem och behövde komma på en ny kombination kvickt?