Det här är vid första anblick en standardblues. En snabb (alltså typ rock’n’roll) blues men ändå standard. Den t o m handlar om hur man inte blir av med sin blues. Det kan nästan inte bli mer grundrecept än så.
Jag får frågan ibland hur det kunde komma sig att jag blev så förtjust i blues redan som liten. Det är vid sådana tillfällen jag bara vill plocka fram den här skivan.
För det finns inget som är standard med Left Hand Frank. Hans mäktiga röst, den spretiga, otyglade gitarren och det taktfasta stompet gör Blues won’t let me be till en ren fröjd att lyssna på. Kan du, spela den på riktigt hög volym. Försök sen att inbilla mig att du inte log brett när du gjorde det.
Lämna ett svar